Nedräkningen har börjat.

Mår just nu riktigt uselt. Det är nytt år och man borde ju blicka framåt med glädje, mot kommande vår, sommar, semester. Tyvärr kan jag inte göra det. Det ända jag kan tänka på är att jag bara får jobba kvar på mitt jobb i en månad. Sedan får jag gå tillbaka till "min" avdelning. Det är något som bär mig emot. Jag älskar ju jobbet jag har nu och kan inte tänka mig något annat. När jag går till jobbet imorgon känns det bara som om en lång nedräkning börjat. Min jobbtelefon är redan bortlovad jag är utsuddad från min plats på tavlan och nerflyttad längst ner, lätt att ta bort när det blir den 1 februari. Jag tänker på Anton och hur bra det varit för honom med regelbundna tider på dagis och att han fått gå måndag till fredag. Från 1 februari kommer han bara få gå ett par dagar i veckan vilket inte alls är bra. Han träffar ju bara andra barn på jobbet så han behöver vara där. Min lön är ett annat bekymmer. Jag har ju jobbat heltid nu och att gå ner till 75% igen kommer göra flera tusen mindre i plånboken varje månad. Daniel och jag har det senaste året bråkat ytterst få gånger om pengar. Vi har kunnat unna oss. Men nu är det slut med det. Nu blir det åter att snåla och räkna varenda krona. Jag hatar att behöva göra det. Usch vad det här känns uselt. Det ända jag kan hoppas på nu är att jag får komma tillbaka. Mina arbetskamrater är ju som min andra familj. Jag älskar dem.